af detta så ofta misskända Konungasinne, och såg der aldrig annat än rent guldämne, skön och ädel natur. Jag vet ej huru mycket mitt vittnesbörd skall blifva gällande; men kanhända skulle jag ej böra ursäktas, att hafva låtit det alldeles uteblifva.
Och om denna Konung skrifves nu af en främling, hvars öga knappast öfversväfvat ytan af vårt land: att han sökte utsläcka hos oss den sista gnistan af hederskänsla, för att sträcka sin spira öfver en hord af slafvar. Detta ville han, denna Cäsariska själ, som aldrig hämnade hvarken sin faders oförrätter eller sina egna; och som sedan makten var i hans hand, bemötte sina ifrigaste motståndare, icke efter hvad de emot honom varit, utan efter hvad de voro genom sina personliga egenskaper? Detta ville han, som i en Höpken, en Fersen, en Hermansson, hvilken ock deras politiska rôl varit, aldrig såg annat än män af stora förtjenster, som gjorde heder åt fäderneslandet? Ännu påminna vi oss den dagen för femton år sedan, då Säkerhetsakten förelades Ständerna till antagande. Den som då såg på Rikssalen Grefve Hamilton uppträda inför thronen, och hörde honom, likasom uppfylld af hela sitt stånds anda, uttrycka den i de frimodigaste motsägelser till Konungens förslag, borde väl knappast
