förmoda, att strax efter det stormiga uppträdet finna i Konungen sjelf den ädlaste domare öfver både talet och talaren. Nästan vid nedstigandet från thronen omfamnade han med vänskap vår oförgätliga Adlerbeth, som, äfven han, trott sig böra upphöja sin röst för hvad man då kallade frihetens sak. Adlerbeth hade länge tillhört Konungens enskilta aftonsällskap, och trodde nu för alltid hafva beröfvat sig denna heder. Icke för en enda dag uteblef den vanliga kallelsen.
Så litet misstycktes af denne Konung, att hvarje ädel man följde och yttrade på ett värdigt sätt sin öfvertygelse, under det han sjelf alltid orubbligt fortsatte gången till sina ändamål. Aldrig var någon mera skild ifrån småhetens otålsamhet. När man föreställde honom, att Rosenstein vore i hemlighet intagen af republikanska grundsatser, och skulle ofelbart söka inplanta dem hos sin höga lärjunge, svarade han endast dertill: Lät den unga Herrn få lära känna folkets rättigheter; rojalist blir han nog när han kommer på thronen. Efter den stora branden vid Stjernarp skref han från lägret vid Likala: Stjernarps förstörelse har gjort mig ondt. Jag är ej betald för att mycket intressera mig för Herrar Douglas. De voro alla emot mig vid Riksdagen. Likväl kan jag ej annat, än beklaga af hjertat
