en hel berömd familjs olycka. Man kan, tyckes mig, icke nog hedra fäderneslandets fordna hjeltar i dem af deras efterkommande, som blifvit olyckans offer; särdeles på en tid, då män af det slaget begynt blifva så sällsynta. Men ty värr måste jag säga som Henrik IV: Bearnarn är fattig, fastän han har ett godt hjerta. Hundrade sådana exempel kunde anföras, utan att jag vet ett enda som motsäger dem.
Det gifves ännu de som påstå, att allt detta icke var annat, än en lång förställning, som han fortsatte intill grafven: ty i denna konst, säga de, var han en mästare, och utan like i falskhet och ränker. Redan på hans egen tid hörde man denna beskyllning framhviskas af den krypande illskan, hvarthän örat lutades; och man skall ej hafva försummat, tänker jag, att i hemliga anteckningar förvara åt efterverlden denna ädla sanningsperla med andra dylika. Men det börjar bli tid, att den verkliga sanningen äfven i detta ämne får ett ord fram, innan hennes röst helt och hållit qväfves af lögnmassorna.
Såsom ung prins, jag måste här upprepa det, uppväxte Konung Gustaf III i en tid af inre oroligheter, då Konungahuset oupphörligt förödmjukades, nu af ett högmodigt Råd, nu af frihetsgalna, misstänksamma Ständer; och då de Kongl.
