ej orsaken dertill mindre låg i hans förmenta djupa förställningskonst, än i den karakterskraft, som upphöjde honom öfver händelserna, och som gjorde att hans inre fattning verkligen föga rubbades deraf. Han visade sig lugn, och kunde vara det, emedan han alltid behöll känslan af de tre goda stödjepunkterna: sina fienders underlägsenhet, nationens kärlek och geniets utvägar att styra händelseloppet. Liksinnigheten hos honom behöfde alltså ingen förställning. Kanhända vill man såsom bevis derpå åberopa sig hans politiska strategi: huru han vanligen med tystnad ansåg sina motståndares anläggningar, låtsade ingenting märka, och lät dem till en viss gräns ostördt fortfara dermed: då han på en gång, likasom med ett lejonsprång, öfverraskade dem och kastade dem under sig. Men när under Gustaf I:s tid Dalkarlarne stormade till Westerås, och under sjelfva Konungens ögon med våldsam hand återtogo sina klockor, hvad gjorde då denne store man? Han höll god min, och såg derpå med kallsinnighet. De finge sedan lära att ångra sig. Gustaf III öfverträffade vida sin odödlige stamfader i förmågan att styra sina sinnesrörelser. Han ogillade dessa häftighetens öfverilade utbrott, som blott förråda tanken utan att utföra den, och visste afbida rätta stunden, icke att hämnas, men
