straffa nidingsmordet. Hvilken dödlig kan veta, om underbarligheten vore här en motsägelse i naturen, eller blott en ovanlighet? Hvilken dödlig kan veta, om det ej ligger i Försynens styrelseplan, att, fastän sällan, dock tid från tid, genom dessa af brott i naturens vanliga ordning, upptäcka synbarligen en vakande hämdemakt; slå brottet med en förskräckelse, hvaraf hågkomsten bland menniskor länge fortplantar sig, och likasom sinnligen förvissar dem om sammanhanget emellan ett närvarande tillstånd och ett tillkommande? Uppriktigt frågadt: är det någon jemförelse emellan en sådan scen, och våra vanliga gastsagor, hopfuskade att skrämma narrar eller barn?
Dubbelheten af tankens föremål i all tvist om smak, synes mig härigenom tillräckligt ådagalagd, och på samma gång äfven verkligheten af dess ursprung, icke från skiljaktig känslodaning, utan ifrån skiljaktiga föreställningar. Men om så vore, invänder man tilläfventyrs vidare, skulle man ej då kunna, på en timme, en dag, flyttas i ett ämne af smak, ifrån den största råhet till den största odling? Skulle ej blotta bevisningen af ett styckes fullkomlighet, eller ett annat styckes fel, göra nog att på en gång väcka hos en annan, ja äfven den råaste menniska, samma behag till det förra, söm ni sjelf känner, och
