gråta på våra skådespel vid en vacker gerning, grundad på den medlidande godhet som icke nog kan upplifvas i menniskohjertat. Allt sådant är rätt bra gjordt, jag nekar det ej. Men man borde vara sig något lik i det öfriga. I dessa seder är det icke, att nästa timme, väpnad med ett mordiskt gevär, förfölja i skogarna ett oskyldigt djur, hvars blod man aldrig skulle hafva nog grymhet att vid sin egen husdörr sjelf utgjuta. I dessa seder är det icke, att se, innerst fröjdad, denna olyckliga varelse, med utsträckt tunga och skalfvande bogar, jägtas intill störtning af blodtörstiga hundar, och slingra sin ångstfulla flykt i hundrade bugter, tills den omsider, träffad af kulan, stupar i sitt blod, släpar sin sönderslitna kropp ännu några steg under ohyggliga ryckningar, och blir ändteligen qvarliggande i arbetet af en lång dödsvånda. Se der detta yppersta bland tidsfördrif, med kostnad tillredt, och ofta, genom de strängaste lagar, förbehållit endast de stora på jorden, såsom en ljuf hvila från deras omsorger. Se der hvad man funnit värdigt att kallas ett furstligt nöje; ett namn, hvilket, om namn betydde något, borde anses på det högsta förolämpande för mänsklighetens högsta, ädlaste kall. Jag tillstår, att jag icke ser hvad man derefter kan hafva att tadla hos den romerska kejsaren, som
