Nu var min bana utstakad. Jag såg den löpa rätt fram till målet; men huru med sjelfva målet egentligen var beskaffadt, kunde jag icke rätt klart skönja. Till en början öfversatte jag, utan rim, ett par tragedier från det fransyska språket, som aldrig blefvo spelta, förmodligen af den orsak att de aldrig blefvo lästa. Deraf slöt jag likväl åter på nytt till rimmets nödvändighet; hvarefter jag företog mig att öfversätta med rim några moraliska stycken. För att vara denna gången desto säkrare om framgången, och sjelfva originalet så mycket trognare, beslöt jag att öfversätta dem i alldeles lika många rader dermed, icke en enda öfver eller under antalet, hvilket syntes mig höjden af öfversättningskonsten. Men förgäfves påstod jag, att der icke fans en rad i originalet, hvaremot ej en rad i öfversättningen svarade. Kännare försäkrade deremot, att de ej sågo dem emellan minsta annan likhet, än den som finnes emellan en karl, elfva qvarter tre tum fyra linier lång, och en annan karl af alldeles samma längd.
Jag erfor vid detta tillfälle ett lika öde, med det som sedan öfvergick en af mina stallbröder i Apollo, hvilken efter mitt exempel förtyskade en fransysk tragedi, också i lika verstal med originalet. Man gjorde deröfver ett epigram, som jag ännu påminner mig; det lydde så:
