förnekat mig gåfvan att blifva auktor. Hon kunde hafva vägrat mig äfven den att öfversätta, den att imitera, den att kompilera, &c. &c. &c. Men hvilken skulle hon då hafva gifvit mig, om ej den att granska och dömma? Boileau hade sagt:
L’un peut tracer en vers une amoureuse flamme,
L’autre d’un trait piquant aiguiser l’epigramme &c.
Efter honom sade jag nu med en liten tillämpning på mig sjelf:
Att sjunga om sin kärleksflamm’ naturen skapad’en;
En ann’ med epigrammets udd kan göra dåren men;
Ens vittra kall blef högan sång hur tappra kämpar strida;
En ann’s att föra granskningsbloss, och uppå orden rida.
En ny poet hade uppstigit. Man måste uppmuntra och handleda ungt folk, sådan var alltid min lära. Genom en väl afpassad handledning fick jag honom ändteligen en gång fast inom väl tillstängda dörrar, tillika med hans poem. Sedan jag, efter Quinctiliani råd, som bjuder att först söka intaga den som man vill förbättra, — sedan jag efter detta mogna råd, och för att göra den unga poeten nöje, först läst opp for honom några hundrade verser af ett eget skaldefoster,
