Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 393 —

fullkomlighet, och sedan jag af förekommande skäl och omständigheter ansenligen förkortat tiden af dess minderårighet, utgafs det ändteligen på trycket. Men om det, som man plägar säga, såg dagen, så såg dagen det visserligen icke tillbaka. Ingen talte derom, och ingen läste det. En af mina bekanta sade mig blott med ett hastigt ord, att man deri saknade en liten sak, som han kallade geni.

Geni! upprepade jag vid mig sjelf, geni, hvad är då detta för en ny meningstom väderfras? Har en nyss kläckt poet några vackra tankar, några lifliga och rörande målningar, eller en hop qvicka, träffande tillämpningar på tidens seder och dårskaper, strax skriker den lättsinniga allmänheten om pojken, att han har geni, och köper, och läser, och beundrar, och kan utantill. Men en gammal sannskyldigt grundelig man, som föraktar allt sådant ungt sladder; som aldrig tänker ett ord utan efter tryckt bok, och drar sin versfåra rakt efter rimtakten, rakt efter grammatikan, han njuter ingen rättvisa, och om honom säger man alldeles ingenting, när man vill vara som höfligast.

Ledsen, förtruten öfver alla dessa motgångar, var jag snart färdig att helt och hållit öfvergifva ett otacksamt yrke, hvari lyckan tycktes emotstå min förtjenst med en ööfvervinnelig envishet,