och som gjort af min lefnad föga annat än en lång förargelse. Förgäfves hade jag väntat rättvisa af tiden: tiden gick och berömmet kom ej. Likaså förgäfves hade jag, för att åtminstone vara mig sjelf nog, varit länge på en gång både auktor och publikum, den som skref och den som prisade. Ingen låtsade märka de lagrar jag påsatte mig, och midt ibland mina otacksamma landsmän befann jag mig likasom af en fiendtlig trollmakt osynliggjord.
Ändteligen började jag att känna hämdens rörelser. Mina verser hade ej gång: jag beslöt att gå i deras ställe, och att med egna ben fortskynda omloppet deraf. Lönnväpnad med dem emot mitt tidehvarf, begaf jag mig ut tidigt på förmiddagarna med försåtet i bröstfickan. Men naturen som, enligt Popes uttryck, skänkt åt alla sina foster, i noga afmätt förhållande, gripande grymhet eller flyende snabbhet, hade gifvit åt nästan alla dem jag träffade, i otrolig grad, undflyktens fintlighet.
Efter hundrade fåfänga försök, hvilka jag ej upprepar, beslöt jag ändteligen att hvila som mina arbeten: ett beslut, hvarvid himmelen bibehålle mig! Några bröllopsverser, några charader, några psalmer och rebus undantagna, skref jag ifrån, den stunden nästan ingenting vidare.
