Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 395 —

Jag lät verlden gå sin gång på vers och prosa bäst hon gittade, och fann mig väl deraf. En hop gamla rim ligga mig väl ännu ständigt på tungan, och vilja gerna vid mina besök framkomma strax efter första helsningen; men så snart jag märker att sällskapet omkring mig småningom försvunnit, stannar deklamationen af sig sjelf.

En Sorgens son har jag, som läsarn finner, alltid varit i den tyska vitterheten; men mitt samvete är lugnt. Mina verser och min prosa hafva aldrig varit i vägen för någons ryktbarhet, eller gjort någons lager det minsta stridig. Ofta har jag tyckt, att man tvertom haft oförmärkt roligt af mig, hvaremot jag å min sida aldrig låtit emot någon dödlig ett enda qvickt ord undfalla mig. En liten oskyldig hätskhet har jag väl beständigt hyst emot ett eller annat berömdt namn i skaldekonsten; men sällan har jag låtit den komma längre, än till några små skymford om dem i privat sällskap: aldrig har den gått ända till att genom bättre arbeten förmörka deras ära.

Att jag i tal och skrift, rimmad prosa och orimmad, ideligen upphöjt den afledne Gottsched framför alla lefvande skalder i Tyskland, det har sin begripliga orsak deri, att han var död och de lefvande. Dessutom hade han redan i mina första barnår vunnit mitt högsta bifall,