omgifven af national-gardet, konvents-ledamöter, musikanter och sångare, för att i trettio år hafva kokat soppan åt auklorn af Emile. Det förtjenar anmärkas, att denna triumferande kokerska var just densamma fordom öfversmutsade Vachine, af hvilken Voltaire, i sitt poem La Guerre de Geneve, gör en så oförgängligt stygg målning, för att hafva med oförtruten beskedlighet följt och skött en olycklig sjukling, efter sin död Frankrikes ära och beundran. Man beklagar sig öfver samtidens obillighet, man vädjar till efterverldens rättvisa; likasom den förra styrdes af idel förvillelse, och den sednare af idel förnuftig öfverläggning. Men det tycks, som det ena och andra berodde af en blott slump, och som passionen och ytterligheten hörde till alla tidehvarf. Hvad som med någon visshet tyckes kunna sägas, det är, att hvem som helst råkar falla i händerna på ryktbara skribenter, kan vara temligt säker att, på det ena eller andra sättet, hafva gjort sin odödlighet.
En anmärkning, som förtjenar att här tilläggas, och som gör heder åt det fordna Frankrike, oaktadt all dess lättsinnighet, är den, att mer än trettio små pasquill af samma förfärliga hand som nyssnämda poem, likväl ej förmådde kalla det allmänna åtlöjet öfver den olyckliga och
