Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/426

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 420 —

egensinniga Genever-filosofen. Sådant bevisar åtminstone dygdens och den sanna förtjenstens egenskap att göra sig högaktade. Det synes som åtlöjet förlorade sin udd emot all verklig storhet. Jag vet ingen större fläck hos solen Voltaire, än detta oblidkeliga hat emot sin enda farliga rival i ryktbarhet. Men det är en känd och märkvärdig sanning, att denna stora gäckarn aldrig mindre lyckades i sitt skämt, än emot författaren af Emile och Heloisa. Sladdraren Mercier, som har så sällan rätt i något, har det likväl deri, att den annars så fina och djupt stickande Voltaire aldrig varit på en gång gröfre och maktlösare. Det var ej med satirens spjut han sårade Rousseau, han slog honom med skaftet. Men kanhända var aldrig någon tillämpning riktigare, än den som kunde i detta mål göras på Voltaire, af hans egna verser emot Boileau.

Envain Boileau, dans ses sévérités,
Crut de Quinault dénigrer les beautés;
L’heureux Quinault, vainqueur de la satire,
Rit de sa haine, et marche a ses côtés.

Man kunde säga, med en liten förändring af namn och omständigheter:

Voltaire förgäfves, ny Alcid i split,
Mot Rousseaus ära tröttat sig att strida