Om Rollin, och om Historisk Skrifart.
Man måste, i litteraturen som i annat, våga att vara rättvis, äfven med fara att synas hård. Hårdt är det tvifvelsutan, att söka beröfva en lärd och vitter man någon del af det anseende för hvilket han arbetat; men att af idel fromhet ej hafva urskillning, det låter också ej förnuftigtvis föreskrifva sig. Efter detta företal, låtom oss komma till Rollin.
Denna voluminösa skribent, som under lefnaden upphöjdes med så stora loford, har ändteligen blifvit satt på sitt rätta ställe af efterverlden. Om man ej gjort en jette af honom, skulle han nu finnas mindre liten. Äger han något af det som gör skribenter odödliga? Och försvaras han från förgängelsen af något annat, än tryckerikonsten och tjockleken af sina arbeten? Har han gifvit litteraturen eller sitt språk någon ny stämpel? Ty det är detta, som afgör förtjensten till ett rum i minnets tempel, och kan man ej säga med sanning, hvad hans egna landsmän om honom erkänna: qu'il a travaillé, plutôt de coeur et de bonne volonté, que d'esprit et de genie.
Hans Manière d'enseigner et d'étudier les belles lettres, så starkt berömd af hans tids
