mästare, är en bok på det sättet god, att den intet ondt förorsakar. Men huruvida den bättre danar smaken i poesien, än läsningen af en enda sång hos Virgilius; i historien, än läsningen af en enda bok hos Tacitus eller Livius o. s. v., det är en sak, som jag ej tror behöfva vidlyftig undersökning. Metodologier tjena i vitterheten, likasom i mycket annat, nästan till ingenting. Men det har varit ett slags mani hos alla tiders lärda grälare, att vilja nödvändigt utpeka för andra den smula väg de sjelfve krupit. Geniet utpekar den icke: det röjer den genom sin flygt. Metoden att studera vitterheten, är att läsa det sköna med känsla, och det upplysande med manlig eftertanka, när man nemligen fått af naturen dessa egenskaper.
Rollins historiska arbeten förtjenar att kallas arbeten, och ändå hellre, hans historiska dagsverken. Det är en oerhörd kompilation af fakta och fabler, sammangyttrad, utan stor urskillning, och utan all skymt af filosofiskt omdöme, hvarförutan historien, likasom alla andra skrifter, tjenar till intet nyttigt ändamål.
Man har disputerat om en häfdatecknare borde göra annat, än blott berätta, d. v. s. vräka fram händelser, utan att beledsaga dem med egna omdömen, och utan att i dem söka någon
