Det är ej nog, fortfar man: likasom den förfinade samhällsmenniskan tål ingenting under sin grad af förädling, så tål hon också nästan ingenting deröfver. Hon äcklar vid det ena såsom lågt, och ler åt det andra såsom öfverdrifning och känsloförvillelse. Den höga mystiska religionskänslan, som råder hos Klopstock; den landtliga, arkadiska sällhet af oskuld och enfald, som tecknas af Gessner; det romantiskt uppdrifna i kärleken; allt sådant förekommer henne löjligt, eller åtminstone ytterligt, efter hon, äfven då hon ej kan vägra sig att deri finna ett visst behag, likväl icke fullkomligen igenkänner deri sitt mått af känsla för dessa ämnen, eller sitt uttryck deraf. Man frågar om denna känslans måttstock är ojäfvig, och dessa omdömets lagar för smaken osvikliga. Dessa och flera äro frågorna i anseende till sinnesvärdet, en term, hvars mening jag hoppas att man redan temligen förstår af det föregående.
På lika sätt, som i anseende till sinnesvärdet, kommer man väl äfven i allmänhet öfverens om nödvändigheten att söka den största konsteffekten; men man åtskiljer sig om hvari den består. Somliga sätta den i den strängt afmätta konstformen, och, om jag så får säga, i medverkandet af alla dess finare sammanstämmelser.
