Andra åter, i den starkare omedelbara verkningen af föreställningarnas liflighet, och friare mångfald. Man erkänner till och med äfven det konsträtta i hela sin regelmessighet, såsom en förtjenst; man påstår blott, att förtjensten deraf sällan ersätter genom riktigheten, hvad man förlorar i effekten, genom det tvång den pålägger.
Man frågar således, i anseende till konsteffekten: till hvad grad äfven ett verkligt fel bör undvikas, som likväl ger fält åt flera nöjen och lifligare väckelser, än sjelfva konstens fullkomlighet? eller till hvad grad en förtjenst bör sökas, som ofta utesluter dem? Engelsmannen t ex., underlåter ej att skatta språkets upphöjning och planernas ordentlighet i den fransyska tragedien. Han påstår blott, att den sanna, verkliga naturen är till sina lifliga färgor och rika omvexlingar bättre skillrad i Shakespeares oregelbundna dramer; och han tror, må hända ej utan grund, att friheten från det större konsttvånget hufvudsakligen bidragit dertill. Deraf slutar han ej, att regelbundenheten icke är någon förtjenst, eller saknaden deraf icke något fel; han slutar blott, att förtjensten är tilläfventyrs mindre värderlig och felet mindre fördömligt, än den fransyska smaken finner dem.
