Det gifves emellertid i dessa ämnen, jag är derom öfvertygad, inga skiljaktiga eller stridiga föreställningar (åtminstone inga af större betylighet), emellan hvilka företrädet ej skulle kunna afgöras, efter principen af sinnesvärde och konsteffekt. Endast måste man, hvad begge delarne angår, lemna den allmänna odlingen tid, att märka sina fordringar och att göra dem gällande.
Smakens grund blir i följd af allt detta, odlingen. Men sjelfva odlingen och dess höjd torde någon fråga, huru bestämmes den? och består dess fordran, på det hela tagen, i kraft och träffande natursanning, eller i förfining och sträng riktighet? Utan allt tvifvel i begge delarna, så långt de kunna möjligen förenas; men visserligen hvarken i rå kraft och vild natur, eller i en förfining drifven ända till småhet och tomhet. Intryckens styrka och liflighet, i förening med den högre sedekänslans och det riktigt skärpade omdömets bifall: se der om jag får så uttrycka mig, den innersta grundpunkt hvarifrån alla odlingens fordringar, i fråga om smak, utgå och härleda sig. Närmandet åt denna hemliga föreningspunkt skall nödvändigt gifva en större och större enlighet med hvarandra åt alla rätt ypperliga författare, likasom den allmänna samhällskulturen förenar, äfven till yttre skick, utseende och umgängslagar,
