Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/492

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 486 —

A. Min herre, till den goda tonen är ej nog att hafva människoröst. Den består i ett ädlare språk (det fransyska nemligen), i ett mera belefvadt sätt att uttrycka sig, i konsten att säga ingenting med behag; och i ett helt olika sätt att vara med ert och mitt.

B. Helt olika sätt att vara? Till och med det? Vi gå ej på två ben vi andra, kan tänka, och maten förvandlar sig hos edra förnäma tvifvelsutan till myrrham och ambrosia?

A. Ni bedrar er. Med sätt att vara förstås här ingenting annat, än sättet att föra sig upp, det vill säga sättet att stå, gå, sitta, helsa, tala, svara, berätta, skämta, skratta i ett samqväm. Ty såsom allt detta utgör varelsens högsta och rätta ändamål, samt höjden af medborgerlig förtjenst, så innefattas också fullkomligheten i dessa höga ämnen af det enda korta uttrycket, sättet att vara, hvilket en man som sig bör måste hafva värdigt sin börd, sina titlar, och de hederstecken hvaraf han öfver er och mig upphöjes.

B. Jag hade trott, min herre, att titlar och hederstecken upphöja ingen, utan att dessa blott vore en utvärtes stämpel på den personliga förtjensten. Hvad man sjelf är, det, det min herre, har jag trott göra en menniskas rätta värde. Derföre har jag också alltid ansett den