det lyckligaste, huru skulle det väl ha gått oss stackars folk, i fall alla dessa stora män icke lyckligtvis funnits hos oss? Man borde, tyckes mig, i någon vacker bok berätta för allmänheten alla dessa stora mäns stora gerningar. Sådant skulle föröka medborgarens vördnad och täflan. Ty likasom vi läse på vårt sedelmynt, när och hvarest den summa blifvit nedsatt i valuta, för hvilken papperet skall gälla, så borde man också någonstädes få kunskap om, när och hvarest det kapital af förtjenster blifvit inlemnadt till staten, för hvilket dessa herrar bära qvittenset uthängt kring halsen, öfver axlarna eller i knapphålet.
A. Min herre, det hör historien till att uppteckna allt detta, och för att ej vara partisk, nämner hon merendels ingenting derom nu så länge på ett eller par hundrade år. Många hafva visserligen uträttat hvad hon aldrig skall glömma. Men andra hafva den blygsamheten att för sjelfva historien evigt undandölja deras förtjenster, och skulle knappt med all möda sjelfve påminna sig dem. För öfrigt, min herre, var derom försäkrad, att aldrig det personliga värdet, det vill säga, hvad hvarje dödlig i sig sjelf är, någonstädes är eller kan vara strängare efterfrågadt än bland dessa, genom börd och hederstecken öfver allmänheten upphöjda personer. Man kan ej utan
