skamlöshet neka dem denna rättvisa. Är det till exempel ett ofrälse fruntimmer, som haft den äran att blifva en adlig herres laggifta husfru, ni skall ej komma i ett förnämt sällskap, der ni ej skall höra hviskas: hon är likväl i sig sjelf blott en Borgareflicka! Är det åter en adlig dam, som råkat missgifta sig med någon förtjent och hederlig man af ofrälse ståndet, så var viss, att strax få höra sägas med en ton af ädelt medlidande: hon är likväl i sig sjelf af folk! Händer det, som aldrig borde ske (för orsaker dem jag skall bevisa i en annan traktat framdeles), att någon som ej i sig sjelf är folk, blir det genom utmärkta natursgåfvor, eller oförmodad högre lycka, hvad är då bland folk som sig bör vanligare, än att på intet sätt låta förblinda sig deraf? Huru ofta har jag icke vid sådana tillfällen hört rättvisan framstå, och med en ädel oblyghet påminna, huru den karlen, oaktadt den lycka han gjort, likväl är i sig sjelf ingenting! Det är också för denna gilltiga orsak, som man vanligen nämner en sådan man med det väl passande ordet: Lycksökare; till en påminnelse att han icke genom annat än mödor och tjenster tvungit sig till ett ögonkast af den motvilliga lyckan, då hon deremot hos folk som sig bör, i kraft af medfödda rättigheter, infinner sig medan de sofva, och
