Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/497

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 491 —

dömmer lättsinnigt öfver allting, och stämmer sitt tal dagligen en omärklig halfton högre i suffisans m. m.: se då, min herre, då göra så många sammanlagda förtjenster, att han slutligen besegrar fördomen, och att man glömmer hans första intet, öfvertygad att naturen ämnat honom till någonting högre, och att det varit af purt misstag som hon låtit honom födas utom vapenboken. Men sådana exempel äro rara, och med de egenskaper, som fordras för att tvinga lyckan till en gunstig blick, förenas sällan en så oblyg panna som behöfdes, för att riktigt våldföra henne. Blygsamheten förderfvar den bästa grundläggning.

B. Men, min herre, till ett sådant lefnadssätt, som ni här beskrifvit, synes mig utom oblygheten ännu fordras en liten sak, som man plär kalla medel. En man som sig bör, måste ju då tillika vara en rik man?

A. Ganska onödigt. Han gör kredit. Ingenting är förnämare.

B. Kan då en man som sig bör, som håller mätresser och ekipager, också låta bli att betala sin skuld?

A. Förträffligen, min herre, förträffligen, Nb. spelskulder undantagna. Dessa skulder kallas derföre hedersskulder, till åtskillnad från de öfriga, hvilka hos folk som sig bör icke angå hedern.