Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/498

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 492 —

B. Ni gör mig förundrad. Men kan då en man som sig bör vara utan ära och seder?

A. Bevars Gud! min herre. Huru kan ni göra en sådan fråga? Har jag icke redan i början af vårt samtal ganska tydligen sagt er, att en man som sig bör måste nödvändigt hafva livré och karakter; måste nödvändigt äga, tillika med ett namn, verld och uppfostran; måste kunna göra sin kompliment med behag, presentera sig med frihet i ett sällskap, underhålla ett belefvadt samtal på fransyska m. m.? Huru skulle han då kunna vara utan ära och seder? Ja, min herre, ärans känsel är hos folk som sig bör merendels alltid så superfin, och till den grad utspridd öfver hela deras varelse, att den någon gång införlifvar sig med sjelfva kläderna. Det har händt att en smula pontak, spild på en manschett, derföre måst ibland dem aftvättas med blod, i stället för att den bland oss ofrälse går rätt bra ut med citronsyra. Af samma orsak är det äfven, som ni dagligen hör, att när någon obehörig råkat gifva en eller annan käppsläng åt en förnäm herres näsvisa dräng, så är det livré’t som hämnas, icke personen hvars skullror och refben uppburit oförrätten. Slängar gifna åt en rock med snören på, det är deruti som förbrytelsen ligger; hvad sjelfva ryggen beträffar som bär rocken, så kommer