så många särskilta nationer, oaktadt menniskoslagens synbara olikheter. Det är blott den vilda enstaka skogsmannen, som äfven till utvärtes daning starkt skiljer sig från de öfriga. Han må hafva i öfrigt flera stora företräden: dubbelt mäktiga senor, dubbelt skarpa sinnen, dubbelt lifliga rörelser; men till all genom samhällsbildningen påtryckt kulturform, framstår han som en lefvande motsats. Allt hos honom, anletsdrag, kroppsbildning, röst, åtbörder, allt uttrycker blott rå naturkraft, ömsom vidrig och beundransvärd. Liknelsen kan synas hård; den är visserligen icke i allt lämplig; men Shakespeare är litteraturens skogsmenniska. Derifrån riktigheten af Popes uttryck, att han skrifvit på en gång bäst och sämst af alla författare. Geniet öfverglänser råheten, se der hemligheten af hans beröm.
Man jemföre deremot Virgilius, Horatius, Tasso, Boileau, Corneille, Bacine, Moliere, Voltaire, Pope, Wieland, korteligen alla sådana skribenter, som allmänt skattas ibland nationerne, och man skall finna öfverensstämmelsen dem emellan, oaktadt tidernas afstånd och olikhet, jag är viss derpå, långt större än skiljaktigheten. Denna enlighet måste då nödvändigt grunda sig på vissa det odlade sinnets fordringar, gemensamma med alla rätt ypperliga författare.
