kritik, åtminstone någon del af deras märkvärdigheter och sanna historia. Men om man skall tro recensenten i Stockholms-Posten, (och hvem tvingas ej att tro honom?) så innehålla ju dessa så kallade Föreläsningar, utom plundrade bitar ur Winckelmann och Goethe, ingenting annat än idel förflugna omdömen, falska uppgifter och svärmande nonsens. Kunde man tro att ni skulle våga upphäfva er, jag vill ej säga till domare och undervisare, men till bestraffare och tuktare i ett kunskapsyrke, som ni så platt intet förstod? Nu efteråt, sedan vi köpt odugligheten, få vi först veta att sådant är ert manér och har alltid varit det, äfven i vitterheten, hvari ni skall hafva på lika sätt företagit er att preceptorera. Men man är ej domare, hvarken i vitterhet eller målningskonst — derför att man målar papperet fullt. Ni har utgifvit, säges det, ett latinskt lärdomsprof, fullt af skamliga fel emot grammatikan; — en ynkelig tragödia (som den goda, gamla Messenius uttrycker sig); — ännu ynkligare Poetiska Studier; — några sanslösa Bref om Plotinos; — jemte diverse andra skrifter och Bidrag, som aldrig bidragit till någonting, utom till godt pris på makulatur. Allt detta, sant eller ej, angår dock ej edra Föreläsningar, och rör ej oss, som väl köpt dessa sistnämda, men ej edra Poetiska
