kunnat lära, det är, att det publika förnuftet, sedan det en gång finnes, låter hvarken förgalna, eller qväsa, eller ideligen topprida sig; och att om det af bristande uppmärksamhet, af förakt för galenskapen, af väntan på sansning, länge tiger, lyfter det likväl gång efter annan jernhanden från sidan på sig; hvarvid alltid händer att den fräcka charlatanen kommer, Gud vet huru, framstupa på hufvudet, eller på hvad hos sådana författare bär namnet deraf.
Men hvad nu helst i den delen må hafva skett, eller varda skeende, så står alltid fast, min herre, att ni gjort er för mycket besvär med målningskonsten i ert fädernesland och med dess idkare, för att af dem glömmas, och för att ingen tecknande hand skulle draga försorg om er egen åminnelse. Det är med hoppet och nyheten derom som jag kan för denna gången i synnerhet fägna er. Ni vet, — efter ni påstår veta något om konsterna — att målningen har likasom poesien sina stunder af gladare lynne, på hvilka hon, från sin vandring i hjeltarnas verld, icke sällan med penslarna i hand nedstiger i den motsatta. Redan talar man verkligen om produkten af ett sådant gladare ögonblick, och vill hafva sett utkastet till en liten tafla, som i sitt slag lofvar att
