förtjena uppmärksamhet. Då jag ej har skäl att tvifla på den underrättelse jag derom fått, och då den blifvit mig under ingen slags tysthetspligt meddelad, kan jag ej neka mig det nöjet, att i min ordning meddela den.
Den omtalta taflan, (så skrifver man mig till) kommer att föreställa Börssalen uppfylld af åhörare, hvaribland några äro porträtter. Främst står ett stort bord omhöljdt med ett klädestäcke; midt på bordet en hederlig ländstol, och framför denna ett mindre bord ofvanpå det större. I ländstolen ofvanpå bordet sitter Föreläsaren, lång och mager som sjelfva föreläsningen. Allt detta skall vara, påstår man, efter naturen. Det emblematiska af kompositionen följer nu.
På ryggstycket af ländstolen, å ömse sidor om Föreläsarens supponerade tänkande del, sitta, såsom symbol af hans själs krafter, Odens tvenne korpar Sinne och Minne, begge i sofvande ställning. Öfver hans hufvud ser man icke, som på en annan stor mans tafla, Nordstjernan , i begrepp att oförtöfvadt begifva sig ner på rocken, utan på ett litet afstånd öfver honom sväfvar i stället en Genius, eller (som det efter nuvarande bättre smak torde böra heta) en Ljus-Alf med en pappersrulle i handen, hvaraf bladen,
