till uppkomst och lycka; om hvilka, till större delen, torde kunna sägas med skriftens ord, att ”the hafva redo fått sin lön.” För Sjöberg återstår ännu talangens ära och efterverldens rättvisa omdöme.
Ännu då han lemnade Akademien, hade han icke på minsta sätt gjort sig känd såsom författare, och hade nästan ingenting skrifvit. Troligtvis ansåg han en dyrbar lärotid icke böra förspillas på ett förtidigt rimbråk, som, likt missbruket af alla omogna krafter, endast uttömmer dem. Blott ett enda litet poem[1] hade likasom på försök undfallit honom, hvilket år 1780 åtnjöt den uppmuntran, att af Kellgren upptagas i Stockholms-Posten, och som genom tankarnas redbarhet, likasom genom stilens besynnerligt enkla behag, verkligen förebådade en skald af eget slag och icke ringa värde. Men ännu behöfde han dertill den närmare väckelsen af berömda efterdömen. Efter sin ankomst till hufvudstaden fann han sig snart omgifven deraf, och begynte här såsom blygsam försökare den vittra bana, hvilken, efter föga mer än fyra års förlopp, skulle föra honom till det högsta målet af heder, som i detta yrke kunde hos oss upphinnas, till ett rum i den nyligen instiftade Svenska Akademien.
- ↑ Skaldestycket: Ögonkast på det menskliga eländet.
