Det händer sällan, att den längre bekantskapen med en författares skrifter icke något förminskar intrycket deraf, och att de ännu efter 30 till 40 år behålla i den posthuma samlingen de lifliga färgor, som i deras första framträde utmärkte dem. Sjelfva Kellgrens Löjen ingifva läsaren kanhända icke mer den gränslösa beundran, hvarmed de i sin första nyhet uppfyllde alla våra landsändar. Ett sådant aftagande bifall är dock icke alltid en följd af det nyares större förträfflighet; utan lika så ofta af mättheten på det gamla. Kanhända fordrar då billigheten att, vid slutdomen om en auktors förtjenst, till en viss del återställa honom detta äldre beröm; och desto mera, ju mindre det varit på hans tid att till ett lätt pris erhålla. Så förhöll sig dermed, om annars någonsin, på Sjöbergs. Svenska Vitterheten hade ägt Creutz och Gyllenborg, och deras närmaste lärjunge, den så högt och så rättvist berömde Oxenstjerna, stod redan på höjden af sin ryktbarhet. En ny epok hade inträdt med Kellgren. Hans namn glimmade som ett norrsken öfver landet; och vid hans sida framträdde en ny sångmö, af de blygsammaste anspråk, men med ingen ringare bestämmelse, än att göra en dag sitt köns och sitt språks odödliga ära. Hofvet skyddade vitterheten och anförde den. Publiken, van att följa
