då han icke lyftes och fördes af ingifvelsen, uttryckte han sig ofta svagt eller oriktigt; någon gång med ringare skicklighet än den öfvade medelmåttan. Också ser man nu mera denna sistnämda sällan öppna hans skrifter, utan att finna någon anledning till smickrande jemförelser, och utan att säga sig sjelf: bättre skulle jag hafva uttryckt detta — och detta — och tvifvelsutan allt det öfriga. Snart sagdt, hvarje nybegynnare läres att misskänna hans värde, och tror sig med lätt möda öfverträffa honom; under det att knappast någon stor skald hos oss finnes, eller skall finnas, som vid läsningen af vissa bland Sjöbergs stycken, icke skall känna sig färdig att fråga sig sjelf, om han någonsin gjort något af mera stor och redbar förtjenst.
Sjöberg liknade sina skrifter. Begges karakter var densamma: djupt inre värde under en yta, som ingalunda glänste af slipning. Ingen var mera naturens menniska och mindre tidsformernas. Men om man, i hans yttre väsende, dröjde att upptäcka den utmärkta mannen, dröjde man ej att, vid närmare bekantskap, fatta för honom en högaktning som alltid ökades, emedan rättvisan deraf alltid bekräftades. Man kan säga, att heder och rättskaffenhet utgjorde hans själs väsende. Helt och hållit utan fåfänga och egennytta,
