ringare. Det är ungefär som om någon sade, att kokard, epåletter, sabel och sporrar utgöra en hjelte; kappa och krage deremot en prest. En sådan regel är ganska tjenlig att tillskapa härmande skolpedanter, som kläda sina tanklösa chrior i mer eller mindre grann stil, allt efter titelns beskaffenhet, likasom barnen deras dockstommar i mer eller mindre granna klutar, allt efter som de skola föreställa fröken eller pigan. Man kan skrifva ganska enkelt, äfven öfver de högsta ämnen, och likväl ganska sant och ädelt. Det är således icke ämnets natur som afgör stilen: det är den effekt man söker. Den som vill blott upplysa tanken, behöfver ingenting annat, än en redig tankegåfva och ett enkelt uttryck. Den som åter vill bemästra sig hela själen, vill intaga, besegra, underkufva, han behöfver hela geniets kraft och alla stilens färgor. Sättet att bruka dem beror oändligt mer af ingifvelse än af konstregel. Till den högre stilen fordras en högre anda: det är allt hvad man kan säga. Den som har den, föresätter sig ej att gifva sin stil dessa starkare schematiska lyftningar, dessa högre bilder och liknelser: de komma i det fallet af sig sjelfva. Derföre är den allmänna goda smakens regel mindre att bruka dem till det eller det ämnet, än att, när de brukas, icke använda dem oskickligt, det
