Cartesii dagar ända till hans, hade man ansett menniskosinnet såsom ett magasin af eviga sanningar, i sjelfva födseln medburna, och hos oss innan all erfarenhet tillstädesvarande. Den ena hade under namn af entia intra nos betraktat dem såsom i själen nedlagda kunskaper; den andra såsom mörka föreställningar, härflytande ifrån själens natur att vara likasom en spegel af det stora verldshela; ja, hvad ännu är mera, en imitation af Guds eget eviga förstånd, eller hvad man kallat hos Gud ideernas schema.[1] Tingens motsvarighet till våra begrepp, och följakteligen spekulationens objektiva realitet, var derigenom förutsatt, och vägen blef gen till bevisliga kunskaper. Men Lockes arbete syntes, och gjorde i filosofiens historia en för alltid märkvärdig epok. Från de enklaste sinnliga intrycken följde han våra begrepp ända upp till deras abstraktaste föreningar, och med förundran trodde man sig nu se hela det menskliga förståndet uppkommet från den yttre sinnligheten och genom perceptions- och abstraktionsgåfvan af den tillskapadt. Den medsläpande öfvertygligheten af hans okonstlade, påtagliga grunder förvärfvade honom snart allmännare och allmännare bifall. Det fordna spekulations-systemet
- ↑ Leibnitzii Principia Philosophiæ: 49, 50.
