begynte att vackla starkare och starkare, och utanverket af Wolfs matematiska metod kunde ej skydda det ifrån undergång.
Cartesii lära hade fallit; sjelfva den sublima Leibnitz ansågs hafva uppfört ingenting annat än en skimrande skuggbyggnad: hvar fins då vissheten? frågade man sig sjelf. Hvad värde hafva alla dessa beundrade systemer? Och om de största, de djupsinnigaste tänkare kallat och ansett för ofelbar bevisning hvad likväl befunnits så långt ifrån att vara det, huru skulle den kunna gifvas i ämnen så långt skilda från omedelbar kunskap? När kan man veta, att bevisningen är fullkomligt pålitlig? Och utom denna möjlighet, huru skulle den utgöra filosofiens enda rätta natur och ändamål? Analysens fackla var af Locke upptänd och hade vägledt honom i hans undersökningar. Man trodde sig se vid den, om, ej lika vidsträckt, men dock säkrare. Man beslöt att följa detta efterdöme; att lägga erfarenheten till grund; att misstro spekulationens stora metafysiska syner; att hellre sammanlägga trovärdiga skäl, än förvilla sig i outgrundliga finheter; korteligen, att åtnöja sig med öfvertygelsens visshet, i stället för den så ofta svikliga bevisningens. På detta sätt uppkom småningom det slags filosofi, som blifvit kallad den populära, efter den, såsom mindre invecklad i
