nya skapelsen af en filosofi, som försatt Europa i en nästan allmän hänförelse af beundran. Behöfver jag nämna, att jag här talar om den berömda kritiska läran, en dogmatism af nytt och eget slag, som ifrån vår möjliga kännedom undantager ingenting annat, än den sinnliga verlden tillika med den osinnliga, inskränker hela vårt kunskapsmått till medvetandet af vårt eget jag, dess blotta tankesyner samt deras förnuftsnödvändiga sammanbindningar; men uppför likväl af detta ringa öfrigt lemnade ett system af filosofi, i sanning beundransvärdt genom sin dristighet, och uti ingenting likt de öfriga, utom i samma fordran på bevisad sanning, och på den äran att vara det enda verkliga.
Det är föga möjligt att göra i korthet en fullständig räkenskap för ett djupsinnigt och vidlyftigt system, och J fordren ej, mine Herrar, att jag här företager mig det. Men det är möjligt, och om jag ej felar, äfven mindre svårt än man låtit oss tro, att lemna i få ord om denna filosofi ett temligen klart och tillräckligt begrepp. Detta kan ej ske genom anförande af den ena eller andra särskilta satsen deraf. Det måste ske genom framställning af hela dess resultat i en synpunkt: och det är hvad jag åtminstone skall försöka att göra.
