Filosofien söker sanning, och utgör i sitt begrepp en sammanfattning af förnuftets svar på alla våra vigtiga frågor. Men dessa svar kunna vara genom flera orsaker bedrägliga, och filosofien kan således vara falsk på mer än ett enda sätt. Hon kan vara det genom blotta felaktigheten af sina tankeslut, när de antingen ej följa med all logisk riktighet ur förutsatta grunder, eller sjelfva grunderna befinnas utan tillräcklig pröfning antagna. Sålunda har till exempel Locke trott sig bevisa felaktigheten af Cartesii sats om våra förmenta medfödda begrepp; andra af Leibnitz' bekanta monadlära och prestabilierade harmoni, andra af annat. Bevisare och motsägare grunda sig i detta fall alltid begge på samma allmänna förnuftsprinciper: man anklagar blott den falska användningen deraf, och det är denna anklagelse, som filosofiens idkare hittills vanligast gjort hvarandra.
Men filosofien kunde äfven vara falsk på annat sätt, än genom oriktigt bruk af de allmänna tankegrunderna. Det vore, i fall sjelfva den sinnliga erfarenheten eller sjelfva dessa förnuftsprinciper, hvarpå alla våra tankeslut byggas, kunde möjligen bedraga oss: i fall de så kallade idealisterna hade rätt deri, att inga yttre ting verkligen existera omkring oss, att allt är blott förblindelse och tankedröm; eller skeptikerna deri, att sjelfva
