använda våra tankegrunder på föremål utom oss, och då bevisningen, att de ej kunna användas derpå, ännu torde sakna nödig fullkomlighet, så blir åtminstone möjligheten af en realfilosofi derigenom alltid öfrig, likasom det oemotståndliga begäret dertill i menniskosinnet. Ehuru ofullkomlig den tvifvelsutan alltid måste förblifva, skall man troligtvis aldrig upphöra att syfta dertill, och efter all förmodan förr eller sednare återkomma, ifrån blotta synernas verld, till de gamla frågorna om sakerna i sig sjelfva och deras förhållande till oss.
Med hvad framgång detta skall ske, beror af med hvad mognad. Kanhända skall man alltid förgäfves berömma sig af denna sistnämda, intill dess man ändteligen lärt att åtnöja sig med den för oss möjliga grad af kunskap och visshet; att lemna åt förnuft och erfarenhet det billiga förtroende, som naturen med all deras inskränkning likväl synbarligen ämnat dem att hos oss äga; och att såsom supplement af deras otillräcklighet utveckla ur vår egen moraliska natur de högsta och yttersta grunder för våra öfvertygelser, hvarefter vi förgäfves famla öfverallt annorstädes. Detta är hvad jag, åtminstone för min del, ville kalla filosofi. Efter del begrepp jag kunnat göra mig derom, angår hon långt mindre grunder för
