vettenskap, än för tänkesätt. Såsom en uppenbarelse af det i sjelfva tingen hittills fördolda, ett helt nytt förnuft om dem och deras natur, har jag svårt vid att föreställa mig henne.
Visserligen, mine Herrar, upphäfver jag mig ej till domare i dessa ämnen. Men så många skiljaktiga bevisnings-systemer i filosofien, som tid från tid påföljt hvarandra, och som hvarje gång medfört mödan af ett nytt och vidlyftigt studium, ofta utan annan vinst, än den af nya meningar, nya metoder och ordläror att inhämta och glömma, bevisa de ej, att filosofien åtminstone länge förgäfves sträfvat att nå det mål hvartill hon syftat, och att hon kanhända ännu ej förmått upphinna det? Hvad är då orsaken dertill? Månne ej den, att man sätter detta mål alltför högt öfver den menskliga förståndsgränsen, att man fordrar af filosofien mer än hon kan uppfylla, och gör sig om hennes kall och hennes förmåga verkligen alltför stora begrepp? Således har man smickrat sig, om icke att ledas af henne till insigter högt öfver det allmänna menniskoförståndet, åtminstone att förvandla genom hennes biträde våra förnuftiga omdömen och våra sannolika föreställningar till bevista kunskaper. De som misströstat äfven härom, hafva åtminstone hoppats att föras af henne till bevist okunnighet. Korteligen: i
