stället för hvad man hos henne kanhända förnämligast borde söka, vishet, har man alltid fordrat af henne hvad hon ej kunnat gifva, bevisande visshet. Man har vanligen trott sig behöfva dertill blott en gifven begynnelsegrund för kunskap i allmänhet, blott någon viss fast punkt hvarvid bevisningskedjan kunde fästas, för att derifrån sedan länk efter länk utsträcka den öfver hela menniskotankens område, och på detta sätt omsluta i ett sammanbundet system idel bevista kunskaper. Den fordna filosofien trodde sig finna denna första punkt i våra begge allmänna förnuftsgrunder, motsägelsens och kaussalitetens: men det är ingen obekant, hvarken genom hvilka inkast och svårigheter bevisningens gång blifvit på denna väg uppehållen, eller huru mycket dess namn och anseende blifvit i nästan alla systemer missbrukade. En nyare filosofi har trott sig gå säkrare till väga genom en ännu djupare undersökning af menniskoförståndets natur och lagar, än den Locke eller Condillac lemnat oss. Man hoppades att sålunda ändteligen komma till en otvifvelaktig kännedom af sjelfva tankens innersta grund, och att kunna derifrån följa densamma, med klar åsyn af dess förmåga, ända till dess yttersta gräns. Men vår tänkande naturs fenomener äro blotta verkningar, uppenbarade för oss genom vår inre
