vigtigaste läror, ända till klar stridighet med allmänt sundt omdöme, samhällsnytta och menskligt sinnesbehof.
Men äfven i andra delar torde hon finna sig föranlåten att nedstiga ifrån stoltheten af sin älskade bevisningsform, och att derifrån förvandla sig till föga mer, än en öfvertygande ordningslära, byggd, icke mera på en för oss omöjlig naturkunskap om tingen och oss sjelfva, utan på klara erfarenheter, inre eller yttre, och lika klara fordringar till ojäfviga ändamål. Af denna beskaffenhet synas mig moralpligterna, den enskilta naturrätten och samhällsgrunderna. Äfven i dessa ämnen, likasom i andra, har den stränga fullständiga bevisningen utan tvifvel varit försökt på flera olika sätt. Men är det mera möjligt här än annorstädes, att framtränga till sakernas första innersta grunder? eller rättare sagdt, dessa grunder, blifva de ej i alla ämnen de samma, då man dock ej kan stadna och hvila förr, än vid det ytterst ursprungliga? Detta ytterst ursprungliga huru, kan man ens söka att komma dertill, utan att inveckla sig i outredliga svårigheter? och hvad annat kan deraf väntas, än detsamma som alltid hitintills: skiljaktiga metafysiska hypoteser, som
