successivt intaga hvarandras rum, och göra sig hvardera för någon tid gällande, utan att den menskliga okunnigheten derigenom på minsta sätt häfves, eller annan säker följd deraf uppkommer, än tvister och förvirring? Tilläfventyrs skall man då slutligen finna visast att begynna dessa vettenskaper först der, hvarest de kunna äga fullkomlig klarhet och redbarhet, det är, vid de öfvertygelsegrunder, som i det allmänna förnuftet, sinneskänslan och det gemensamma menniskobehofvet, ligga så öppna för eftersinnandet. Derifrån skall man då troligtvis härleda deras första grundsatser, deruppå bygga deras undervisande läror, utan att för öfrigt fordra för dem någon djupare eller strängare vettenskaplighet, än deras metodiska förening till ett fullständigt helt, så långt nemligen som helhet och fullständighet kunna i någon slags mening tillhöra vår inskränkta tankekrets.
Men ännu återstår af filosofien en stor och vigtig del. Det är den, hvari menniskan betraktas såsom ställd i omfattningen af en omätlig skapelse, begåfvad med förmåga att inse det beundransvärda deraf, och att tänka öfver det verldshela, dess upphof, sig sjelf och sin totala bestämmelse. Det är här, som filosofien har sitt egentligen stora kall att uppfylla. Men hvarigenom
