den tillfredsställande öfvertygelsen sålunda blifva hos oss på en gång förtjenst och belöning.
Men nu — sjelfva visheten, frågar man, hvari består hon, och från hvilka grunder utgår hon till dessa öfvertygelser, så långt utom bevisningens förmåga? Hon består, svarar jag, i grundsatser och tänkesätt, byggda på förtroende till naturmakten och på djupt besinnad åsigt af hela menniskovarelsen: i ståndaktigheten att tänka, som vi genom erfarenhet, förnuft och sinneskänsla blifvit gjorde att tänka: framför allt i urskillningen af hvad som bör och måste tänkas enligt fordringarne af en moralisk natur, äfven då det ej kan vetas med demonstrativ ovedersäglighet. Hennes hufvud-lag, som deraf härleder sig, blir derföre också den, att dömma om all ting ur den högsta för oss möjliga synpunkt, det vill säga, efter sammanstämmelsen till de ojäfviga ändamål, som måste nödvändigt uppkomma ur förnuftets, godhetens, rättvisans lika ostridiga natur. Från denna grund alltså utgår visheten till sina stora öfvertygelser; emedan blott en sådan åsigt bär inom oss, genom sjelfva högheten deraf, vittnesbördet om sin ovillkorliga rätthet. Det högst vördnadsvärda (så känna vi) kan ej, i fråga om det helas natur och ändamål, vara en falsk och dårande föreställning. Ty likasom, vid betraktandet af
