ypperliga konststycken, effekternas vanställning eller forträfflighet bevisar rättheten eller felaktigheten af den optiska synpunkt man valt, likaså, vid bedömmandet af hela det omätliga skapelseverket och dess bestämmelse, vittna äfven de deraf härledda verkningar på menniskosinnet om rättheten eller felaktigheten af den synpunkt, hvarur vi tagit åsynen deraf. Äro de sinneskänslor, som deraf födas, osällhet, förtviflan, upprorisk förtrytelse och rättvist förakt för lifvet och varelsen, huru skulle våra omdömen äga någon verklig rätthet? Äro de åter vördnad, glädje, tacksamhet, väckelse till dygd och förtröstan, huru skulle ej denna höga, rörande verkning af våra betraktelser vittna oemotståndligt om deras sublima sanning, äfven då några sinnliga färgor skulle hafva deri obehörigt blandat sig? Så, om jag ej felar, dömmer den enfaldiga men sinnesmogna visheten. Sålunda ger hon en öfvervarelse åt verlden, ett obegränsadt fortfarande åt menniskosinnet, icke derföre, att hon inser huru detta i sig sjelf verkligen förhåller sig; utan derföre, att detta måste genom sitt eget höga begrepp nödvändigt vara; derföre, att en annan lära vore brottslig och afskyvärd; derföre, med ett ord, att genom de tvenne stora tankarna, Gud och Odödlighet, allt förvandlar sig, ifrån ett dystert kaos af natt och förvirring, till
