ett sublimt sammanhang af ljus och skönhet. Således säger hon icke, eller säger med tyst och blygsam röst: den döda stoftmassan kan ej frambringa sig sjelf; orsak bortom orsak måste en slutligen vara den yttersta till allt, och denna finnas i ett sjelfständigt, från verlden åtskildt väsende; följakteligen gifves en Gud. Likaså säger hon icke, eller med fruktan att förvilla sig: tankegåfvan kan ej tillhöra den delbara utsträckningen; hon förutsätter ett enkelt väsende; det enkla kan ej upplösas, ej förgås; följakteligen är menniskosinnet oförgängligt. Dessa skäl, hemtade från en förment naturkunskap om sjelfva sakerna, kunna hafva sin trolighet: de hafva likväl icke den visshet, som upphäfver alla tvifvelsmål. Men på grunder, nedlagda i vår egen sinnesdaning, säger hon med större och lifligare tillförsigt: den första principen till allt, hvilken den må vara och hvarest den må finnas, kan omöjligen förenas med den låga naturen af blindhet och tanklöshet. Det högst ursprungliga måste också vara af allt det högst förträffliga, och detta högst förträffliga icke vara det blott i kraft och gränslöshet, utan äfven i vishet och godhet. Allt hvad deraf härflutit måste stå i ett stort sammanhang till stora ändamål. Naturen i sin omätlighet måste hafva en plan, högre än vansklighetens och den oupphörliga
