förstöringens. Menniskolefnadens pligter och lagar, efter de innebära någon ting ännu högre än alla lefnadens ändamål, måste äfven hafva följder öfver det närvarande; med ett ord: dygden ett hopp, lidandet en tröst, och det stora skådespelet af allt någon bestämmelse, värdig storheten deraf. Bevisaren ler med stolt panna åt alla dessa synbara öfversprång i slutkonsten; visheten nedböjer sin, tillbeder och tror. Är då visheten utan tankekraft, eller pådiktar jag henne en svaghet, som icke är hennes? Visserligen inser ingen spekulation, huru allt detta skulle göras genom bevis ur tingens natur oförnekligt; men huru sker, att hvart ädelt hjerta omfattar med liflighet detta system af tänkesätt, och klappar vid den sublima föreställningen deraf? Sedan årtusenden har detta också derföre utgjort alla tiders rådande öfvertygelse; principen dertill lefver i alla sinnen såsom en oföränderlig och likställig grund till våra omdömen; och likväl vågar man knappt anse detta för filosofi! Hvarföre? Derföre, att det icke innehåller någon dialektisk roman om tingens ursprunglighet, utan ett rakt och omedelbart förnimmande af våra egna djupaste sinnesfordringar; derföre att dessa satser grunda sig verkligen mindre på någon ovedersäglig slutledning från tingens insedda naturgrunder, än på blotta känslan af en
