Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 191 —

Man kan ej neka, att dessa vacklande tänkesätt, i flera ämnen af den blott betraktande verldsvisheten, ofta och nästan beständigt röjde sig i hans samtal. Egentligen sagdt bestridde han ingen sats med häftighet; men också tycktes han sällan omfatta någon med full öfvertygelse, när man derifrån undantager dem, hvilka han ansåg höra till grunderna af sin vettenskap. Emellertid när allt noga öfverväges, återstår tilläfventyrs att afgöra, om han i den delen förtjenar att mera lastas än berömmas; och om denna tveksamhet rättare härledes ifrån en svaghet i begreppet under vanligheten, än ifrån ett snille, som lättare insåg det menskliga förståndets gränsor, och en uppriktighet, som aldrig fängslades af den hemliga fåfängan att synas grundligare, än man i sjelfva verket kan vara i dessa ämnen.

Jag påkallar här Eder upplysning, J lärde, som genom Edra snillen, Eder djupsinnighet, upphöjt Edra namn öfver hopen af tänkare; upplösen en Humes inkast, undervisen min okunnighet; sägen: erbjuda oss våra sinnen (denna för oss enda ursprungskälla till kunskaper), erbjuda de oss tillräckliga grunder för att någonsin oemotsägligt afgöra alla dessa undersökningar, hvilka filosofien efter så många hundrade års förlopp, så många stora mäns mödor, lemnat oafslutade?