tillämpningen af denna grundsats på vårt så lycksaliga land, så yttrar han sig[1] derom på följande sätt: "Och denna enda källa till ett folkslags lycksalighet, huru är icke den allmänneligen, och nb. i synnerhet i vårt kära fädernesland, vanvårdad, förvänd, onaturlig! Hvilken himmelshög klagan är väl tillräcklig att nog lifligen kunna afskillra dess närvarande jemmerfulla belägenhet! Se hvilket vidunder af mensklighetens nb. yttersta förderf; och hvilken hiskelig qvarlefva, ännu i ett så upplyst tidehvarf, af nb. det grymmaste barbari!!! Måtte långt hellre intet samhälle finnas på jorden, än ett nb. så vanartadt och känslolöst folk emot sitt eget slägte!!!" — Det är sålunda som författaren litet närmare beskrifver denna lyckliga del af jordens inbyggare, hvars sällhetsråge nyss icke kunde ökas genom annat, än önskningar för dess varaktighet. Vi hålle emot hvarandra dessa så olika yttranden, för att gifva åt yngre författare en god spegel af de sällsamma stridigheter, hvartill man genom en obetänksam öfverdrifning så oförmärkt hänföres. Äfven i de ämnen, hvaröfver stridiga omdömen af loford och tadel verkligen kunna till en viss grad fällas, aktar sig en vettig auktor, att ända till en så uppenbar motsägelse utsväfva i någondera.
- ↑ Pag. 31, 32, 34.
