Efter denna inledning och några derpå följande allmänna betraktelser kommer författaren till Uppfostringsverket hos oss, sådant det är, och sådant det efter hans mening borde vara. De hos oss vidtagne anstalter finner han i allmanhet högst oförnuftiga. Med häftighet ifrar han emot bruket att låta barnen uppfostras, antingen af egna föräldrar, hvilka han påstår vara merendels sjelfve, mönster af alla laster, ja till en gräselig mängd ökände tjufvar och skälmar, eller att lemna dem till undervisning åt usle och föraktade skolmästare, klockare, spögubbar, läsgummor, likasom till vanliga informatorer. Man kunde härvid göra Herr von Bilang en liten dilemmatisk fråga af följande beskaffenhet: om ni menar med usla och föraktade skolmästare våra vanliga rektorer och kolleger, hvilka, efter offentligen aflagda lärdomsprof, antagas och befullmäktigas till ungdomens undervisning, med hvad rätt kallar ni dem usla och föraktade? — Menar ni åter dermed andra än desse, huru har ni då, vid er himmelshöga klagan öfver svenska uppfostringsverkets jemmerliga tillstånd, och då ni uppräknat såsom ungdomens uppfostrare spögubbar, invalider, läsgummor, m. fl., huru har ni dervid kunnat förgäta att nämna ett ord (annorlunda än tillfälligtvis) om den betydligaste af regeringens anstalter i detta
