derföre måste vilja härma hans gudalika röst och bud.
Han säger vidare, att all sann härmning rör det allmänna, icke det besynnerliga i en sak. Det är just tvertom. Om han mins någon skrytande poet, hvars högtrafvande svulstiga stil och verser blifvit lyckligen härmade; om han kommer ihåg huru lifligt nöje en sådan härmning fordom gifvit publiken, skall han finna, att det var just det besynnerliga hos denne, icke det allmänna, hvarvid den imiterandes konst då i synnerhet fäste sig. I vitterheten och konsterna är det sättet, som kan imiteras; saken kan blott upprepas; men det är sättet, som är hos en stor konstnär, en målare, en bildhuggare, en poet, just det besynnerliga, hvilket åtskiljer honom ifrån alla andra af samma yrke, och som, i fall godt, förtjenar att efterliknas. All imitation rör då detta besynnerliga, och alldeles intet det allmänna; hvilket den imiterade saken nödvändigt har med flere andra saker gemensamt, och i hvilket fall det vore likgilltigt hvilken af dessa flera saker man imiterade. Vi förundre oss deröfver, att den ovanlige tänkaren, som gör nya Teorier, icke af sig sjelf insett en så enfaldig sanning. Men vi råde honom att flytta den med första in i Teorierna. Vi skola ej derföre skrika, att han bestulit oss.
