ämnen; och det är ej lätt att mellan alla dessa hoptrasslade minneslån ur filosofi, historie, fysik, kemi, anatomi &c., hitta en förnuftsväg, som syftar fram till någon bevisning. Allt hvad ändteligen låter, fast med möda, skönja sig, består i upprepandet af den gamla vanliga satsen: att menniskans begär till en ännu större sällhet, än den hon här njuter, tyckes utmärka för henne bestämmelsen till en efter döden fortsatt varelse; att deremot djurens tillfredsställelse med deras närvarande existens icke synes, hvad dem beträffar, lemna anledning till någon sådan förmodan.
Men det som härvid förekommer nytt och märkvärdigt, det är Hr B:s begrepp om sjelfva detta sällhetsbegär, som efter hans tanke skall utmärka menniskans bestämmelse för evigheten. Man inbillar sig måhända, att auktor tvifvelsutan förstår med detta begär denna ädlare åstundan till en viss högre moralisk sällhet, hvilken alltid blifvit ansedd såsom ett bevis af menniskonaturens förträfflighet, och af dess bestämmelse för en högre ordning af saker, än denna sinnliga. Men icke en misstanke till något begrepp derom finnes i hela denna afhandling. Det är öfverallt lystnaden till sinnliga njutningar, som bevisar för Hr B. menniskans bestämmelse för en salig evighet. Se
