här ungefärligen gången af hans filosofi i denna vigtiga undersökning.
Hvad dygdens lycksalighet först och främst beträffar, sådan som den af moralisterna beskrifves, så yttrar Hr B. sig derom redan (p. 36) med ett litet satiriskt smålöje: att den är för spekulativ åt hans sinnlighet. Men på ära, på nöjen, på mynt, på varor, derpå, säger han (p. 50), är menniskan desto girigare, ju mer hon erhåller deraf; och dertill syfta hennes omsorger, icke blott för dagen, för året, för hela framtiden, utan för — sjelfva evigheten. Som nu ingen dödlig (enligt auktors mening p. 154) finnes benägen att se upphöra en sällhet, den hon på sådant sätt finge efter sin lystnad utstaka evärdelig, så drar han deraf den visa och goda slutföljd, att naturen icke nedlagt hos menniskan en sådan lystnad, utan för att i ett lif efter detta en gång uppfyllas.
Hvarföre den jordiska lefnaden, oaktadt dess tillgångar på ära, på nöjen, på mynt, på varor, likväl icke kan fullkomligen uppfylla detta sällhetsbegär, hvarifrån Hr B. leder beviset för sin odödlighet, dertill anför han (p. 37) följande tvenne goda orsaker: 1:o emedan det allmänna matsäcksförrådet är här i verlden för otillräckligt åt alla deltagarne; 2:o emedan utvägarne att förlora,
